En av alla tusentals svenskar i Oslo

Jag satt på tåget och det var dags att öppna kuvertet som jag inte skulle få öppna fören vi sagt hejdå. Jag väntade tills vi paserat Ludvika och sen kunde jag inte hålla mig längre. Med musik i öronen öppna jag det,kuvertet som doftade trygghet innehållande fem femhundralappar några norska mynt,ett foto med en söt mening på bakisdan av och brevet.Direkt jag sett fotot tårfylldes mina ögon och jag bara log,tittade en stund och läste på baksidan.Kollade ut genom fönstret för att inte personen brevid skulle se att jag satt med en tår rinnandes från ögat,samtidigt som jag hade fotot på den lilla tjejen i min hand.Jag läste brevet och innan jag läst klart första meningen så hade jag börjat skratta för mig själv.Där satt jag,torka tårar och skratta i min ensamhet.Jag bara log,mitt leende var nog upp till ögonen och personerna runt omkring måste ha undrat vad jag höll på med.Jag kunde inte sluta skratta och le,den sista timmen på tåget satt jag för mig själv och bara var nöjd.Så jäkla nöjd! Det var det finaste brev jag någonsin fått och jag ska bevara det väl. Jag kommer somna gott inatt,jag ska tänka på oss på dig och på framtiden.


/Din M