En av alla tusentals svenskar i Oslo

Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då. Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt. Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka. Kanske för mycket för ens eget bästa. Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är min försvarsmekanism för att inte ha ont. Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta. Jag har läst gamla brev ikväll och jag har gråtit gråtit gråtit. Meningar som har etsat sig fast i huvudet och flera år senare citerar man fortfarande det där brevet som om det vore igår. Tårar av värme och kärlek. Mest rädsla. Tiden när man låg i sitt flickrum och förstörde dagboken med salt vatten som kom ur ögonen. Jag är så nyfiken och rädd inför framtiden men ju äldre jag blir desto mer förstår jag, tänk hur mycket jag kommer förstå i framtiden då, fascinerande, men då förstår jag i alla fall. Att man måste bara ta detta liv som det kommer. Men jag måste leva nu. Nu är livet inte sen. Och om jag gör det bästa i nuet, då kan jag i alla fall låta det bli historia utan att se tillbaka med ånger i hjärtat. Så länge jag gjort mitt bästa. Jag kan ta några slag så länge jag vet att jag kämpar. Hela livet är som en svettig och stenhård fotbollsmatch. 90 minuter eller 90 år plus övertid förhoppningsvis inte avbruten match. Svettdroppar i pannan, nyfikenhet, rädsla, att ena sekunden tro att man vunnit för att nästa förstå att man kanske förlorar. Se till att inte få rött kort och behöva bli avstängd innan man ens hunnit börja. Men göra sitt bästa tills någon visslar i en visselpipa och sen så är det över.

Det skulle kunna vart jag som skivit denna text,men det är det inte.Men den var så slående,det var som att läsa om mig själv.Så sjukt hur en annan person kan påminna så mycket om en själv,alla sina känslor och tänkar.Brevet som jag aldrig kan få ur mina tankar som gång efter gång får tårarna att rinna,ja inte bara för att de det skaver och gör ont..nej det kommer även glädjetårar varje gång jag läser det där brevet.Det finaste jag någonsin fått.Alla tankar på att det är nu man ska leva,inte sen utan nu.Att inse att man inte alltid kan planera sitt liv,att man måste lära sig att ibland ta en dag i taget.Jag kännerigen mig så.Och att de är som att det är just på natten då hjärnan får tänka och allt känns verkligen så mycket starkare.Då finns det inga bortförklaringar för att slippa lyssna på sitt hjärta.För när det gör lite ont så vill man helst inte känna efter,då vill man att tiden ska gå och att dom dödstysta stunderna som kommer mot natten ska kunna snabbspolas förbi som en film..

En sak är säker,Michaela Fornis blogg läggs bland mina favoriter.

Sovsött!

/M